Vi tjejer klagar så ofta på att vi inte hittar våran drömkille, men kan inte det vara för att vi har växt upp med berättelser och disney filmer om prinsessor med tiaror och prinsar som korsar hav och berg för att uträtta hjältedåd och som räddar sina prinsessor i nöden. Kanske har vi för höga förhoppningar på våra killar, kanske förväntar vi oss det omöjliga? Kanske är det dags att vi inser att det inte finns prinsar ridande på vita hästar som tar emot oss om vi skulle falla?
Dreams are meant for sleeping.
unknown
Isn't it ironic how we used to talk about the future, like we had a clue?
Bruna stövlar
Vägen hem är kall, inte allt långt bort kan hon höra en grupp ungdomar skratta. Kanske skrattar de åt hur ovetande de är, så ovetande om verkligheten som väntar runt hörnet. Kanske vet dom att det inte är lång kvar tills det verkliga livet börjar och försöker ta vara på den tiden dom har. Hon har på sig ett par bruna stövlar. Dom har blivit smutsiga och slitna. Hon vet att hon inte borde ha på sig dom när det regnar, men just nu så bryr hon sig inte. Bryr sig inte om att hon kanske inte borde vara ute här alldeles ensam, borde inte tänka på allt hon har försökt glömma, allt som inte är menat att finnas kvar i hennes sinne. Men hon vill inte känna tyngden i magen, vill inte känna smärtan i hjärtat eller huvudvärken som kommer när hon glömmer för en sekund att hon måste glömma. Ja, hon borde inte gå där med bara sina tankar att hålla henne sällskap. Hon ser ner på sina stövlar när hon möter människor på vägen. Vill inte möta någons ögon, vill inte att någon ska se henne. Hon vet att det inte är värt det, människor glömmer så lätt och det gör så ont att bli bortglömd. Så hon håller blicken låg för att inte bli besviken. Det börjar blåsa så hon håller jackan närmare sin kropp. Hennes händer fryser och skorna har läckt igenom. Hon borde inte ha tagit på sig dom bruna stövlarna. Regnet börjar falla ner från den mörka himlen och hon tar kvickare steg. Nej hon borde verkligen inte gå ensam. Kanske ska hon ringa någon när hon kommer hem, den där tjejen från klassen var ju ganska snäll mot henne. Kanske skulle inte hon märka att hon egentligen är konstig med mörka tankar. Hon behöver ju aldrig veta vad hon har varit med om. Ja, kanske skulle hon ringa tjejen och se om hon inte är för upptagen. Vill ju inte störa. Men vill ju inte vara ensam heller. Kanske kunde hon bli glad igen. Ja, kanske skulle hon ringa. Hon ser ner på sina bruna stövlar en än gång och ler för sig själv. Ja kanske är det denna gången då hon vågar låta signalerna gå. Kanske.
happy new year!
2010, what a year it has been; started the year on a beach, living in Thailand and ending it in a skiing town in Sweden. I've met people that means alot to me, people that I thought meant alot, and people that could have meant alot. I've fallen in love, and I've fallen out of love. I've been hurt and I have unfurtunatly hurt others. I have tried new things and I've gotten better at other things. I've gone from clueless about my future to have figured some parts out. I have partied, alot. But I have also focused on school. I have said goodbye to many dear friends but also said hi to new ones. 2010 has, probably, been one of the best years in my life, but also one of the worst. "when one door close, two other opens". Let's make 2011 even more memorable! <3
utanför ramarna
Sedan barndoms fötter har man fått höra hur man ska vara,
hur man ska agera och hur man ska reagera.
Vad man inte får säga, vad man inte får göra och det man inte får höra.
Vad som är inom normerna att ha på sig,
hur ens hår får se ut och vilket smink som anses propert.
Är det inte dags att vi slutar bry oss så fasansfullt mycket om
vad alla andra ska tycka och tänka om oss och börja leva istället?
~
Ibland, låter jag tankarna vandra. En liten stund låter jag mig vara i drömmarnas land. I den lilla stunden ser jag hur det kunde vara, där ser jag oss och hur det skulle vara. Där ser jag lyckan utsträckt materiellt framför mina ögon, där ser jag inte sanningen, där ser jag inte molnen som kommer närmare på himlen för att utrota mig. Där ser jag inte de tomma orden, orden som lovade så mycket men aldrig kom till verklighet. Där ser jag inte tårarna som rinner ner för mina kinder. Där ser jag inget. För inget är vad vi är.
I wish I could lie.
Jag skulle ljuga om jag sa att du inte finns i mina tankar varje minut av varje dag.
Jag skulle ljuga om jag sa att tanken av att hon är den som får kalla dig hennes inte påverkar mig.
Jag skulle ljuga om jag sa att det inte gör så ont av att tänka på att det borde och skulle ha varit du och jag.
Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte känner mig så osäker men trygg på samma gång med dig.
Jag skulle ljuga om jag sa att jag kommer glömma allt du har sagt till mig.
Jag skulle ljuga om jag sa att jag redan har glömt dina vackra bruna ögon.
Jag skulle ljuga om jag sa att det inte känns helt perfekt när du håller om mig.
Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte har fallit för dig.
Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte visste att du kände lika dant för mig.
Men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte visste att det aldrig kommer bli du och jag.
unfair
Ni vet den där underbara känslan över att äntligen, efter sån lång tid, äntligen få höra exakt vad man har drömt och fantiserat om att höra honom säga de senaste månaderna. Känslan som får en att flyga på moln och aldrig komma ner. Ni vet? Well, sådan upplevelse hade jag i helgen, helt hjärtskuttande. Tills jag insåg att jag åker härifrån om 23 dagar. FML. Allvarligt. FanFanFanFan.
Jag återkommer när jag slutar deppa och exam veckan slutar sparka på mig när jag redan ligger ner.
truth
Du var lika efterlängad som ett moln en varm sommardag.
Du var lika älskad som mörkretstimmar för ett barn &
lika föraktad som dödens skepnad.
Men du var min.
confession
Sanningen är att tystnaden efter dig är som ett hål i mitt hjärta, känslan att vara ensam leder mot en annan människa som snart kommer ha platsen där du en gång fanns. Men när du står utanför och kollar in genom fönstret och livet känns som frost på en sommardag, lika overkligt så ska du veta att hålet du än gång hade en plats, inte är ifylld utan bara täckts med hopp om den dagen då det blir du & jag.
Ibland, låter jag tankarna vandra. En liten stund låter jag mig vara i drömmarnas land. I den lilla stunden ser jag hur det kunde vara, där ser jag oss och hur det skulle vara. Där ser jag lyckan utsträckt materiellt framför mina ögon, där ser jag inte sanningen, där ser jag inte molnen som kommer närmare på himlen för att utrota mig. Där ser jag inte de tomma orden, orden som lovade så mycket men aldrig kom till verklighet. Där ser jag inte tårarna som rinner ner för mina kinder. Där ser jag inget. För inget är vad vi är.
Jag skulle ljuga om jag sa att du inte finns i mina tankar varje minut av varje dag.
Jag skulle ljuga om jag sa att tanken av att hon är den som får kalla dig hennes inte påverkar mig.
Jag skulle ljuga om jag sa att det inte gör så ont av att tänka på att det borde och skulle ha varit du och jag.
Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte känner mig så osäker men trygg på samma gång med dig.
Jag skulle ljuga om jag sa att jag kommer glömma allt du har sagt till mig.
Jag skulle ljuga om jag sa att jag redan har glömt dina vackra bruna ögon.
Jag skulle ljuga om jag sa att det inte känns helt perfekt när du håller om mig.
Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte har fallit för dig.
Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte visste att du kände lika dant för mig.
Men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte visste att det aldrig kommer bli du och jag.
Ni vet den där underbara känslan över att äntligen, efter sån lång tid, äntligen få höra exakt vad man har drömt och fantiserat om att höra honom säga de senaste månaderna. Känslan som får en att flyga på moln och aldrig komma ner. Ni vet? Well, sådan upplevelse hade jag i helgen, helt hjärtskuttande. Tills jag insåg att jag åker härifrån om 23 dagar. FML. Allvarligt. FanFanFanFan.
Jag återkommer när jag slutar deppa och exam veckan slutar sparka på mig när jag redan ligger ner.
Du var lika älskad som mörkretstimmar för ett barn &
lika föraktad som dödens skepnad.
Men du var min.
