Nej nu jäklar ska jag rycka upp mig. Kärlek kommer och går visst? Och det är ju inte mitt fel att jag träffar killen som är så lik mig och som jag skulle vilja spendera många dagar tillsammans med, killen som var redo att lämna sin nuvararande flickvän för mig, killen med de starka armarna som lyfter upp mig utan problem, killen jag är galen i, en månad innan jag flyttar från landet? ..Visst?

Men endå kan jag inte låta bli att tänka på karma, jag tror stenhårt på det. Och jag satt och pratade med min vän om det igår. Och hon sa att jag var för snäll, så snäll att jag inte vill såra någon kille så jag säger inte rakt ut att han inte är något för mig och då sårar jag ju bara mer i längden. Så jag tror det här är ett case av karma. fuckingkarma. Så från och med idag ska jag vara helt rakt på sak, så när jag träffar min prins nästa gång, kommer inget stå oss imellan.