Ibland, låter jag tankarna vandra. En liten stund låter jag mig vara i drömmarnas land. I den lilla stunden ser jag hur det kunde vara, där ser jag oss och hur det skulle vara. Där ser jag lyckan utsträckt materiellt framför mina ögon, där ser jag inte sanningen, där ser jag inte molnen som kommer närmare på himlen för att utrota mig. Där ser jag inte de tomma orden, orden som lovade så mycket men aldrig kom till verklighet. Där ser jag inte tårarna som rinner ner för mina kinder. Där ser jag inget. För inget är vad vi är.