Vägen hem är kall, inte allt långt bort kan hon höra en grupp ungdomar skratta. Kanske skrattar de åt hur ovetande de är, så ovetande om verkligheten som väntar runt hörnet. Kanske vet dom att det inte är lång kvar tills det verkliga livet börjar och försöker ta vara på den tiden dom har. Hon har på sig ett par bruna stövlar. Dom har blivit smutsiga och slitna. Hon vet att hon inte borde ha på sig dom när det regnar, men just nu så bryr hon sig inte. Bryr sig inte om att hon kanske inte borde vara ute här alldeles ensam, borde inte tänka på allt hon har försökt glömma, allt som inte är menat att finnas kvar i hennes sinne. Men hon vill inte känna tyngden i magen, vill inte känna smärtan i hjärtat eller huvudvärken som kommer när hon glömmer för en sekund att hon måste glömma. Ja, hon borde inte gå där med bara sina tankar att hålla henne sällskap. Hon ser ner på sina stövlar när hon möter människor på vägen. Vill inte möta någons ögon, vill inte att någon ska se henne. Hon vet att det inte är värt det, människor glömmer så lätt och det gör så ont att bli bortglömd. Så hon håller blicken låg för att inte bli besviken. Det börjar blåsa så hon håller jackan närmare sin kropp. Hennes händer fryser och skorna har läckt igenom. Hon borde inte ha tagit på sig dom bruna stövlarna. Regnet börjar falla ner från den mörka himlen och hon tar kvickare steg. Nej hon borde verkligen inte gå ensam. Kanske ska hon ringa någon när hon kommer hem, den där tjejen från klassen var ju ganska snäll mot henne. Kanske skulle inte hon märka att hon egentligen är konstig med mörka tankar. Hon behöver ju aldrig veta vad hon har varit med om. Ja, kanske skulle hon ringa tjejen och se om hon inte är för upptagen. Vill ju inte störa. Men vill ju inte vara ensam heller. Kanske kunde hon bli glad igen. Ja, kanske skulle hon ringa. Hon ser ner på sina bruna stövlar en än gång och ler för sig själv. Ja kanske är det denna gången då hon vågar låta signalerna gå. Kanske.